Så nu sitter jag och Etna här;
På ett torg, på en bänk i en främmande stad. Jag har tittat på den med främmande ögon vilket lett till denna serie bilder.
Hässleholm käns först ganska oinspirerat. Ögonen på de jag möter avslöjar inget entreprenöriellt intresse. Allt känns ganska hopplöst. Det offentliga rummet är nästan lika grått som dagen. Bakfyllan är mer ett sorl av nattens minnen och om Henriks möte är slut snart så gör det ingenting. Då kommer det vackraste på länge fram och frågar om jag vill rädda barn. Det vill jag så klart, men då detta är en dag utan svårare beslut än rött eller vitt. Så lät jag i all min bakfulla ondska barnen klara sig själv.
Samtalen på torget varierar från telefonhot till matplanering.
Hässleholm känns mer levande nu. Det tar bara en stund att se stadens potential. För den finns här någonstans mellan rasisternas och vänsterfolkets skanderande klistermärken.
Etna är less nu, jag har tappat en knapp och om jag hade haft ett större kunnande om betong så hade jag nog flyttat till Finja. Betongkeps är en bra början.
Viktor Byhr, konst som kommenterar.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar